I was young and in my prime with my heart still filled with fear
Ibland kan man bli så jäkla besviken och ibland blir man så arg så att man gråter. Ibland hände igår och jag vet inte, kanske överreagerar jag, men det är ju för att jag bryr mig! När någon man älskar gör något som får en att undra om man någonsin kan lita på den personen igen.
Jag hoppas att jag bara överreagerar och snart ska inse detta och kunna släppa det som hänt och sen också förstå att folk förändras och blir äldre. Man sitter inte längre i sandlådan då de största grälen handlade om vem som hade sönder sandslottet och vems den vita stenen var. Nej, livet har plötsligt blivit mycket mer komplicerat än så och jag trodde att det ändå skulle gå ganska smärtfritt att komma igenom det men tydligen så kan man inte ensam styra hur det som gör ont ska ske för det styrs även av de som står bredvid och famlar, letar efter sina egna dörrar att öppna. Ibland öppnar de fel och vägen bakom den är så krokig att den emellanåt korsar ens egen väg och det blir mest en krasch. Det är då det gör ont. När det mitt i ens eget liv fyllt av rosa moln flyttar in ett som är alldeles för grått för att tränga bort. Visst har jag också öppnat fel dörrar ibland men då backar jag några steg och tar nästa istället, jag skulle aldrig stanna kvar om jag visste hur det skulle påverka inte bara mig själv utan även andra. Men du backade aldrig även om vi försökte dra dig ut, du fortsatte framåt. Men nu kanske det äntligen har blivit dags att vända sig om och byta riktning. Hur du än gör så kommer vi alltid finnas här men vi kan inte ta hur många smällar som helst, vi har våra egna liv att leva och måste få chansen att göra det på våra sätt.
Det här inlägget skrev jag mest för min egen skull och jag skulle kunna strunta i att publicera det, men det känns ändå bättre på något sätt att visa det, kanske beror det på att jag då känner det mer som att jag säger det till dig (du vet vem du är).
Ett långt inlägg med flummig text, men jag kan inte hjälpa det. När jag känner som jag gör nu så blandar sig orden som dem vill och det blir som det blir.
Nu går jag och lugnar ner mig.
Jag hoppas att jag bara överreagerar och snart ska inse detta och kunna släppa det som hänt och sen också förstå att folk förändras och blir äldre. Man sitter inte längre i sandlådan då de största grälen handlade om vem som hade sönder sandslottet och vems den vita stenen var. Nej, livet har plötsligt blivit mycket mer komplicerat än så och jag trodde att det ändå skulle gå ganska smärtfritt att komma igenom det men tydligen så kan man inte ensam styra hur det som gör ont ska ske för det styrs även av de som står bredvid och famlar, letar efter sina egna dörrar att öppna. Ibland öppnar de fel och vägen bakom den är så krokig att den emellanåt korsar ens egen väg och det blir mest en krasch. Det är då det gör ont. När det mitt i ens eget liv fyllt av rosa moln flyttar in ett som är alldeles för grått för att tränga bort. Visst har jag också öppnat fel dörrar ibland men då backar jag några steg och tar nästa istället, jag skulle aldrig stanna kvar om jag visste hur det skulle påverka inte bara mig själv utan även andra. Men du backade aldrig även om vi försökte dra dig ut, du fortsatte framåt. Men nu kanske det äntligen har blivit dags att vända sig om och byta riktning. Hur du än gör så kommer vi alltid finnas här men vi kan inte ta hur många smällar som helst, vi har våra egna liv att leva och måste få chansen att göra det på våra sätt.
Det här inlägget skrev jag mest för min egen skull och jag skulle kunna strunta i att publicera det, men det känns ändå bättre på något sätt att visa det, kanske beror det på att jag då känner det mer som att jag säger det till dig (du vet vem du är).
Ett långt inlägg med flummig text, men jag kan inte hjälpa det. När jag känner som jag gör nu så blandar sig orden som dem vill och det blir som det blir.
Nu går jag och lugnar ner mig.
Kommentarer
Trackback
