På benen

Det har ekat tomt här ett tag nu men det är inget som jag har valt själv. Oj, vilken resa jag har gjort på bara några dagar. Jag orkar nog inte berätta allt men ska ta så mycket jag orkar och börjar från början:

Hela söndagen var olidlig och jag kunde inte röra mig utan att det gjorde svinont i magen så. Vi ringde till rådgivningen som trodde att det var förstoppning, så jag blev tillsagd att äta lösande mat och ta en promenad. Lättare sagt än gjort. Mamma tog med mig på en tur runt gatan och det var nätt och jämnt att jag klarade det. Tårarna ville inte sluta rinna och de hade runnit konstant hela dagen av smärta. Så tillslut bestämde vi oss för att åka in till akuten. Prover togs och vi fick vänta i några timmar på ytterligare hjälp eftersom det var mycket för dem att göra då det hade varit massor av trafikolyckor och annat.

Klockan två på natten, efter fem smärtsamma timmars väntan, fick jag äntligen träffa en doktor. Världens snällaste doktor. Han kände på magen och konstaterade att det var blindtarmen som spökade och att en operation skulle krävas. Så en timme senare hade jag gasmask i ansiktet och slangar i armarna, redo för att bli sövd.

Tre timmar senare vaknar jag upp på uppvaket med tre hål i magen och utan blindtarm. Jag blev flyttad till barnavdelningen och där låg jag sedan i ett och ett halvt dygn. Jag har blivit iproppad massor av tabletter och medeciner lite här och där i kroppen och jag mådde väldigt dåligt ett tag men nu känns det mycket bättre och det är inte lika jobbigt att gå som det har varit.

Skönt är det i alla fall att vara hemma, tio över sju igår kväll blev jag utskriven. Nu gäller det bara att ta alla de tabletter som jag har fått så ska jag nog var tillbaka till det vanliga snart. Oj vad långt inlägg det blev, nu ska jag vila lite och käka jordgubbar som morfar har plockat till oss.

puss!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0